Under istiden, för 20 000 år sedan, var Ångermanland nedtryckt över 800 m under tyngden av den 3 km tjocka inlandsisen. När isen började smälta för cirka 15 000 år sedan och tyngden lättade började landet stiga igen för att återta sin tidigare form.

När iskanten dragit sig tillbaka från Härnösandsområdet, cirka 7600 f. Kr., hade landet hunnit höja sig nära 500 m. Sedan dess har landet stigit ytterligare nära 300 m och landhöjningen pågår fortfarande med 8 mm per år. Denna världsunika landhöjning utgör grunden för Höga Kustens placering på Världsarvslistan.

Den fortlöpande landhöjningen innebär att gamla stränder med mänskliga kulturlämningar successivt lyfts allt högre upp och längre bort från vattenbrynet. Idag kan bosättningsspår återfinnas på upp till 150 m höjd.
 
 
Det 175 m höga Vårdkasberget var den första delen av Härnön som reste sig ur Bottenhavet under landhöjningen efter istiden.

Havets bränningar spolade bergkrönen kala. I mer skyddade lägen mellan bergknallarna samlades lösa stenar, som nöttes runda av vågsvallet,
s.k. klapper.
Det mäktiga klapperfältet på Vårdkas- bergets sydsluttning började bildas
cirka 6500 f. Kr., då havet stod på
150 m-nivån.

Allt eftersom landet höjde sig bildades klapper allt längre ned på sluttningen.
Kraftiga stormar och isskruvningar formade vallar i klappret, vilket ger klapperfältet ett intryck av ett förstenat hav med mäktiga vågor.

Vid denna tidpunkt, 6500 f. Kr., hade de första jägar- och fångstfolken vandrat in i Ångermanland. Flera tidiga kust-boplatser är kända i Härnösands-området. Sannolikt har dessa tidiga säljägare besökt även Vårdkasbergets klapperstränder.

 


Dagens kustlinje är inritat som en svag kontur i havsområdet
Den nutida staden Härnösand var 6500 f. Kr. botten
på ett 150 m djupt hav.



Klapperfälten nära Vårdkasbergets krön är gamla
strand-
vallar. Här kan tidiga fångstmän ha jagat säl.

 

Inlandsisen retirerade...