Stenålder,
bronsålder och järnålder |
||
![]() |
![]() |
![]() |
Boplatser från
stenåldern Dessa ligger på nivåer mellan 45 och 145 m ö h. I princip kan man säga: ju högre belägna, desto äldre. Lokalerna ligger i regel på väldränerad moränmark (sand/grus) och de ligger ofta i vind- skyddat läge och vettande mot söder. Men ingen regel utan undantag. På boplatserna kan man finna härdar (eldstäder) och kokgropar. Ibland kan man även påträffa rester efter bostäder, s k hyddbottnar. Det vanligaste fyndmaterialet på stenåldersboplatser är skärvsten/skörbränd sten, d v s stenar somspruckit efter upprepad upphettning och avkylning. Det mesta av detta stenmaterial härrör med största sannolikhet från matlagning, t ex i kokgropar. Annat boplatsmaterial är redskap (t ex skrapor) av kvarts, kvartsit och annan bergart, samt naturligtvis avfallsprodukter (avslag och splitter) från redskapstillverkningen. Material av organiskt ursprung (t ex trä) bevaras av förklarliga skäl inte särskilt väl på dessa lokaler, undantag är träkol och brända djurben. Mesolitikum (8200 – 4200 f Kr) Dessa höjdlägen har inte varit utsatta förnågon nämnvärd exploatering förrän under de senaste årtiondena, bl a i form av intensivare skogsbruk med markberedning o dyl. Dessutom har det, av någon outgrundlig anledning, förutsatts att kustlandet inte befolkats förrän relativt sent. Neolitikum (4200 – 1500 f Kr) Gravrösen från bronsålder De flesta rösena verkar ha varit utsatta för plundring, i mitten finns en grop. I dessa kan man ofta se rester av gravens inre konstruktion, en kista av flata stenhällar. Järnåldern (600 f Kr – 1050 e Kr) Arkeologiska undersökningar i länet
har visat på ett klart samband mellan grav och boplats, boplatslämningar
påträffas ofta i omedelbar anslutning till gravarna. |
||