Boplatser från stenåldern

Stenålder (8200 – 1500 f Kr)
Stenåldern omfattar de kronologiska perioderna mesolitikum (8200 – 4200 f Kr) och neolitikum(4200 – 1500 f Kr), d v s mellanstenålder och yngre stenålder. Majoriteten av lämningarna från denna period är rester efter de dåtida människornas boplatser.

Dessa ligger på nivåer mellan 45 och 145 m ö h. I princip kan man säga: ju högre belägna, desto äldre. Lokalerna ligger i regel på väldränerad moränmark (sand/grus) och de ligger ofta i vind- skyddat läge och vettande mot söder. Men ingen regel utan undantag.

På boplatserna kan man finna härdar (eldstäder) och kokgropar. Ibland kan man även påträffa rester efter bostäder, s k hyddbottnar.

Det vanligaste fyndmaterialet på stenåldersboplatser är skärvsten/skörbränd sten, d v s stenar somspruckit efter upprepad upphettning och avkylning. Det mesta av detta stenmaterial härrör med största sannolikhet från matlagning, t ex i kokgropar.

Annat boplatsmaterial är redskap (t ex skrapor) av kvarts, kvartsit och annan bergart, samt naturligtvis avfallsprodukter (avslag och splitter) från redskapstillverkningen. Material av organiskt ursprung (t ex trä) bevaras av förklarliga skäl inte särskilt väl på dessa lokaler, undantag är träkol och brända djurben.

Mesolitikum (8200 – 4200 f Kr)
Fynd från denna del av stenåldern har, till för några år sedan, lyst med sin frånvaro. Detta beror sannolikt på att de återfinns på nivåer över 100 m ö h.

Dessa höjdlägen har inte varit utsatta förnågon nämnvärd exploatering förrän under de senaste årtiondena, bl a i form av intensivare skogsbruk med markberedning o dyl. Dessutom har det, av någon outgrundlig anledning, förutsatts att kustlandet inte befolkats förrän relativt sent. Neolitikum (4200 – 1500 f Kr)

Gravrösen från bronsålder

Bronsålder (1500 – 600 f Kr)
Lämningarna från bronsåldern utgörs i huvudsak av gravar i form av stenrösen. De förekom- förekommer längs hela det dåtida kustbandet, vilket innebär att de idag kan ligga ganska långt in i landet.

De flesta rösena verkar ha varit utsatta för plundring, i mitten finns en grop. I dessa kan man ofta se rester av gravens inre konstruktion, en kista av flata stenhällar.

Järnåldern

(600 f Kr – 1050 e Kr)
Järnåldern är representerad i form av boplatser och gravar. De sistnämnda är oftast anlagda ovan mark och är därför relativt lätta att se. Gravarna återfinns antingen ensamliggande eller i grupper/gravfält på nivåer högre än 10 m ö h.

Arkeologiska undersökningar i länet har visat på ett klart samband mellan grav och boplats, boplatslämningar påträffas ofta i omedelbar anslutning till gravarna.

<< Tillbaka