Fiskelägen
Den karakteristiska bebyggelsen i ett fiskeläge utgjordes av sjöbodar och kokhus. Ibland förekom också enklare fähus och andra ekonomibyggnader.
Från äldre tid finns flera lämningar i form av s.k. tomtningar, labyrinter och kompassrosor.

Stadsfiskare från Härnösand
1652 förbjöd drottning Kristina främmande fiskare att bedriva sin näring två mil norr och två mil söder om Härnösand. Detta innebar inte att härnösandsborna utan vidare kunde fiska inom detta område. Särskild överenskommelse måste träffas med bönderna eller kronan som ägde mark och strand, d v s stadens fiskare arrenderade båtplatser och annat utrymme. Detta gav upphov till åtskilliga fiskerättsprocesser.

De viktigaste fiskeplatserna i stadens närhet var Solumshamn, Alderskärsundet, Gånsvik, Sjöviken, Lungösundet, Svenskär och Glon. Dessa platser ålades 1705 vid allmän rådstuga, att under sommaren föra färskströmming till torget i Härnösand för avsalu.

År 1726 kallade magistraten i Härnösand till ett sammanträde, där stadens samtliga fiskare var representerade. Där valdes nu fyra hamnlag som vart ett bestod av en hamnfogde, som av landshövdingen skulle ha fullmakt såsom ålderman, och dessutom tre bisittare.

Hamnlagen var:
Hemsön (Prästhus, Kläfsö, Hafstad och Juviken)
Lungön (Lungösundet och Lungöudd)
Gånsvik
Solum (Sjöviken och Alderskärsundet)

Varje hamnlag kunde under sig ha flera fiskelägen. T ex Solumshamn med Alderskär, Skärsviken, Storholmen, Innerhamn och Sjöviken.